Kan ni förstå, jag log
2012-01-10 / 00:40:36
På ett berg jag står.
Viskar hallå,
Kan ni förstå.
Ett kliv sen är allt slut
Kan ni förstå.
Ett kliv sen är jag den vackraste ängelen på jorden.
Kan ni förstå
Ett kliv sen sitter ni på en träbänk och gråter.
Viska till dom som förstår.
En makt som är starkare än vad jag någonsin varit med om lyfter upp min kropp och stryker den över vattenytan.
Känslan av det kalla vattnet, får min kropp att knottras till is.
Ett hjärta som var formats till ett rött varmt bomull i min kropp,
det blev kallt en isklump som stelnade mitt inre.
Min längtan blev glömd.
Min sorg försvann.
Det handlar inte om någon annan än mig nu.
I ungefär två veckor, kommer det att pratas viskas gråtas och skrattas.
Varför gjorde hon så?
Vad hade hon för anledning?
På klippan jag sitter och ler.
Ni undrar vart jag är.
Ni sörjer det som inte finns kvar,
men jag bara ler.
Stryker mitt finger över det kalla vattnet.
Min sidenklänning som jag fick som välkomstpresent,
gled av min frusna kropp.
Den låg och blänkte på stenen. Jag tog ett kliv och höll den andan som jag inte hade kvar.
Dök,dök ner i det kalla vattnet,
som en sjöjungfru jag besökte varenda vrå i djupet.
Upp till ytan och dimman hade kommit lagom till kvälls.
En man satt på klippan med min sidenklänning i sin hand.
Tittade ut över den sjö som han hatade mest av allt.
Den sjön som hade slukat hans enda dotter, som han igentligen älskat mest av allt.
Det va hans eget fel,det visste han ju,
Om han hade bara varit hemma lite mer.
Om han bara hade sagt dom tre små orden.
Om han bara hade uppskattat allt hon gjorde.
Om han bara!
Jag försökte gömma mig från någon som kanske ändå inte skulle kunna se mig.
Han spanade över sjön,
Vet ej varför.
Men mitt frusna hjärta dunkade till av min förvåning,
och jag log.
Log mot mannen som spanade.
Min sidenklänning han kramade hårt i sin hand att hans storar fingrar vitnade, och tårar föll ner från hans kind.
Viska,
viska
och han viskade
-Förlåt.
och jag log
Viskar hallå,
Kan ni förstå.
Ett kliv sen är allt slut
Kan ni förstå.
Ett kliv sen är jag den vackraste ängelen på jorden.
Kan ni förstå
Ett kliv sen sitter ni på en träbänk och gråter.
Viska till dom som förstår.
En makt som är starkare än vad jag någonsin varit med om lyfter upp min kropp och stryker den över vattenytan.
Känslan av det kalla vattnet, får min kropp att knottras till is.
Ett hjärta som var formats till ett rött varmt bomull i min kropp,
det blev kallt en isklump som stelnade mitt inre.
Min längtan blev glömd.
Min sorg försvann.
Det handlar inte om någon annan än mig nu.
I ungefär två veckor, kommer det att pratas viskas gråtas och skrattas.
Varför gjorde hon så?
Vad hade hon för anledning?
På klippan jag sitter och ler.
Ni undrar vart jag är.
Ni sörjer det som inte finns kvar,
men jag bara ler.
Stryker mitt finger över det kalla vattnet.
Min sidenklänning som jag fick som välkomstpresent,
gled av min frusna kropp.
Den låg och blänkte på stenen. Jag tog ett kliv och höll den andan som jag inte hade kvar.
Dök,dök ner i det kalla vattnet,
som en sjöjungfru jag besökte varenda vrå i djupet.
Upp till ytan och dimman hade kommit lagom till kvälls.
En man satt på klippan med min sidenklänning i sin hand.
Tittade ut över den sjö som han hatade mest av allt.
Den sjön som hade slukat hans enda dotter, som han igentligen älskat mest av allt.
Det va hans eget fel,det visste han ju,
Om han hade bara varit hemma lite mer.
Om han bara hade sagt dom tre små orden.
Om han bara hade uppskattat allt hon gjorde.
Om han bara!
Jag försökte gömma mig från någon som kanske ändå inte skulle kunna se mig.
Han spanade över sjön,
Vet ej varför.
Men mitt frusna hjärta dunkade till av min förvåning,
och jag log.
Log mot mannen som spanade.
Min sidenklänning han kramade hårt i sin hand att hans storar fingrar vitnade, och tårar föll ner från hans kind.
Viska,
viska
och han viskade
-Förlåt.
och jag log
/sugarbaby
Kommentarer!
